Livet är inte rättvist alla lägen.. Ibland är det som man går i två veckors regn av tråkigheter och sorligheter, som därimellan bär med sig av små glimtar då o då.. Och sen lika väl tvärtom. Men visst, om det inte skulle vara på detta sätt, dvs att man gick på sina naiva rosa moln utan tråkigheter, hur skulle man då kunna uppskatta att man fick gå på de rosa molnen? Det gör man ju inte förrän man slängs rakt ner i lerpölen av sorg och därefter får hoppa upp, oavsett kort eller lång stund, på de rosa molnen. Det är först då man kan ta till sig och uppskatta det fina.
Men ibland tycker jag att du blir lite väl mycket som hopar sig.. Eller snarare att någon stor sorg inträffar, och där efter att det småhaglar på dig med andra tråkiga och nedstämda ting.
Men samtidigt blir det rörigt om mellan varje nedstämd hagelkula, kom en fin solstråle som trängde sig mellan molnen och sen tråkighet igen och sen sol igen och sen osvosv.. Detta velande fram och tillbaka, dessa tvära kast mellan ledsamhet och glädje - det är inte att man alltid orkar med det hela tiden.. För till slut vet man inte vad man får känna. Man sörjer, samtidigt som man vill vara glad och känna lycka, men sekunden senare inser man allt sorgligt som är nära en och man får skuldkänsla och man orkar inte vara glad, för man dras ner av sorgen.
Helt enkelt, jag orkar inte slängas fram och tillbaka mellan glädje och sorg på samma vis länge till. Men visst, hade det bara varit sorg, hade jag nog gömt mig långt in i grottan i mörkret, så visst, glädjen är nödvändig för att orka. Men det ständiga pendlande varje sekund, jag orkar inte..
Men en sak är säker, aldrigaldrigaldrig i hela mitt liv att jag släpper taget om min Marcus.
Du är mitt allt! Utan dig skulle jag inte orka just nu.
Älskar dig Marcus!
Ps. Hatar söndagar.. Älskar fredagar!
Men ibland tycker jag att du blir lite väl mycket som hopar sig.. Eller snarare att någon stor sorg inträffar, och där efter att det småhaglar på dig med andra tråkiga och nedstämda ting.
Men samtidigt blir det rörigt om mellan varje nedstämd hagelkula, kom en fin solstråle som trängde sig mellan molnen och sen tråkighet igen och sen sol igen och sen osvosv.. Detta velande fram och tillbaka, dessa tvära kast mellan ledsamhet och glädje - det är inte att man alltid orkar med det hela tiden.. För till slut vet man inte vad man får känna. Man sörjer, samtidigt som man vill vara glad och känna lycka, men sekunden senare inser man allt sorgligt som är nära en och man får skuldkänsla och man orkar inte vara glad, för man dras ner av sorgen.
Helt enkelt, jag orkar inte slängas fram och tillbaka mellan glädje och sorg på samma vis länge till. Men visst, hade det bara varit sorg, hade jag nog gömt mig långt in i grottan i mörkret, så visst, glädjen är nödvändig för att orka. Men det ständiga pendlande varje sekund, jag orkar inte..
Men en sak är säker, aldrigaldrigaldrig i hela mitt liv att jag släpper taget om min Marcus.
Du är mitt allt! Utan dig skulle jag inte orka just nu.
Älskar dig Marcus!
Ps. Hatar söndagar.. Älskar fredagar!
